Sånt som turister gör;

Som turist i Peru har du en viss förväntning på dig att besöka och fotografera till döds de där gamla stenformationerna Machu Picchu. Så med viss tveksamhet inför den hypade rutten bokade jag in mig för ett fem dagars äventyr över fjället Salkantay. Sen plötsligt hejsan, hoppsan och vipsan, fem dagar senare, 4600 meter upp och sen ner så satt vi på tåget tillbaka från, som mor min så coolt förkortar det, 'MP'. Efter det fick jag ge upp min skepsis, det var tufft, coolt och jävligt kul.

Kompanjerad av en finsk kamrat från Isla de Sol, en brittisk överlevarexpert samt ett tyskt energiknippe i sina bästa år sovs det i tält, jämfördes solbrännor, åts godis samt vandrades, vandrades och vandrades. Vi mötte Felix, en oerhört artig brittisk typ som krossade alla bergsklättrarnormer och vandrade upp i skjorta och kavaj. Vi blev fint väckta kl. 05:00 med ett Buenos dias och en kopp coca-te att åtnjuta, fortfarande yrvaken i sovsäcken. Vi kikade på utsikten från höga berg och djupa dalar. Tvättade av tre dagars vägdamm i varma källor. Vandrade längs tågräls och plågades av konstiga magar. Testade på att flyga som superman i en zipline, en kille tappade majestätiskt sin kamera ner i djungeln dagen innan 'MP'. Skrek högt mot en 20% serviceavgift i världens förmodligen med turistifierade byhåla, Aguas calientes. Svettades 1200 trappsteg upp. Bytte tröjor. Häpnades över 'MP'. Samt åt världens bästa frukt.